En mamma, ett telefonsamtal. Ett barn som saknas. En isande vinter och vetskapen om att en pojke är där ute någonstans, frusen och ensam. Eller inte alls ute, utan inne. Och inte ensam. Utan med en okänd.
Någonstans i den mardrömmen såddes ett frö till min debutdeckare Den som haver barnen kär. Ur rädslan att någonting skulle hända. Ur den – på många rätt irrationella – oron i samband med att min äldsta son för första gången skulle lämnas på förskolan. Ur tanken på att älska någon så oerhört och sedan förlora honom. Vårt lilla knyte, vårt allt.
Ur rubrikerna också. Engla Höglund i Stjärnsund, Helén Nilsson i Hörby, Madeleine McCann från England och många, många fler. Det här händer faktiskt. Bara i Sverige anmäls över 7.000 personer försvunna varje år. Av dem är hundratals barn. De allra flesta hittas förstås snabbt. Men de andra? De där undantagsfallen när slutet inte alls blir gott. Undantagen som påminner om att livet inte är som en saga.
Själv har jag två starka minnen av försvinnanden. Det första är från en resa till Kanarieöarna när jag var barn. Vi var på stranden, min mamma, min pappa, min bror Jakob och jag. Jakob hade alltid mycket spring i benen, så han rusade runt där i sanden, sparkade förmodligen på någon boll, skvätte sand och tyckte att livet var toppen. Och så med ens var han borta. Jag minns min mammas blick. Jag minns hur hon och pappa började springa runt på stranden, de också. Hur de ropade och pratade med folk på ett språk som jag inte förstod. Hur mamma såg alltmer livrädd ut, pratade om vatten och vågor och hur strömt det var där ute. Om att Jakob inte kunde simma. Andra människor började hjälpa till i letandet. Fler och fler ropade. Tiden gick. Sedan kom lillebror plötsligt gående, med ett stort leende på läpparna och utan blekaste aning om vad han just hade ställt till med.
Det andra minnet rör min egen son, vår mellankille. Vi var uppe i Kungsberget och åkte skidor tillsammans med ett par andra familjer. På hotellet på kvällen insåg vi att vår son och en annan pojke saknades. Först tänkte vi att de kommer väl snart men så småningom smög sig oron på. Vi letade och letade men hittade dem inte. De var inte i något av hotellets allmänna utrymmen, inte på våra rum, inte närmast utanför hotellet. Utomhus var det femton minusgrader och mörkt. Tiden gick. Det kändes som evigheter. Vår son var ganska liten då också, och jag hade precis börjat skissa på handlingen i Den som haver barnen kär, så fantasin tog fart förstås. Alla möjliga mardrömscenarior spelades upp i mitt huvud och efter ett tag fick jag nästan panik. Jag rusade runt i korridorerna och ute i barnbacken och ropade så högt jag kunde, kände blickarna från andra gäster men brydde mig inte det minsta. Var var han? Vad hade hänt? Tankarna snurrade runt inne i hjärnan. Kylan, snön, mörkret. Bilarna som hade lämnat parkeringen. Skogen. Varför dök han inte upp? Till sist hittade vi honom bakom en stor, upplogad snöhög ett hundratal meter från hotellet. Han hade gått ut i bara strumplästen för att åka på stjärten nerför backen…
Efteråt har jag tänkt mycket på hur det kändes när vi letade. På hur det hade kunnat sluta och på hur det faktiskt slutade för Englas föräldrar, för Heléns, för Madeleins och för många andras.
Och hur det möjligen – vem vet? – slutar för föräldrarna i Den som haver barnen kär?
Jag är lyckligt lottad, vet jag att jag konstaterade innan jag till sist somnade efter det där intensiva letandet i Kungsberget. Lättad och oändligt tacksam. Och med nya, starka känslor att föra in i min första deckare.